Hösten

Skolan har börjat igen. En lång och fri sommar är över,en sommar då sonen har läst volymerna 1-4 i Harry Potter-serien,då barnen har pysslat otaliga konstruktioner - däribland en lådbil med riktig motor (dock med pappas hjälp), då de har lärt sig de första orden på franska - när vi var nere på semestern, då vi föräldrar har haft tid att svara på alla frågorna. Nu ska tvångströjan på igen. Så känns det, när jag tänker på Fs skola. Redan har svenska-fröken hunnit förbjuda läsning under lektionstimmen. F hade sin HP-bok framme på bordet för att ha något att göra när han har gjort den ställda uppgiften och även tilläggsuppgiften. Men nej - då ska man sitta stilla i sin bänk och - göra ingenting. Jag blir så arg! Att förbjuda en 8-årig pojke att läsa skönlitteratur, det är ju nästan kriminellt i dessa dagar, när knappt någon pojke vill läsa någonting alls. Man blir så matt. Det är på så basic nivå man måste börja.

Kreativa lösningar

När jag pratar med mina syskon (jag har fyra stycken, alla äldre än jag) om våra erfarenheter med skolan, så börjar plötsligt alla berätta om egna minnen. Min syster, som är äldst, berättar att hon fick räkna sexornas mattetal när hon gick i trean, eftersom hennes mattefröken råkade undervisa i 6an också. Fast därefter var det inga lärare som var lika flexibla, så i tionde klass ville min syster hoppa av skolan, eftersom hon var så uttråkad. Den yngsta brorsan berättar att han tog egna initiativ vid sidan av skolan. Som tioåring gick han ABF-kurser i franska - på kvällstid, vilket mina föräldrar tillät. Där satt han, tioårig kille, bland medelålders tanter, och övade på subjonctif. Dessutom såg vår mamma till att vi barn gick kurser i att skriva på maskin. Det var faktiskt en lysande idé som i dagens datortidevarv skyddade oss alla från ryggproblem och musarm. Min äldsta bror fick hoppa över en klass - tvåan - vilket inte var någon succé i längden. Han kom aldrig riktigt in i klassgemenskapen med de äldre barnen. Så när hans egen son behövde mer utmaning, så fick han inte hoppa. I stället råkade de ha en granne som var biologiprofessor - och barnlös. Min brors pojke fick hjälpa henne att omvandla hennes trädgård till biotop och samla på ekologiskt intressanta växter och smådjur. Ack - om vi hade en sån granne! Vi får hitta på något eget istället.

De "drabbade"

Första mötet med en grupp föräldrar och barn som är i samma situation som vi. Det låter rent löjligt, men det kändes precis som man alltid hör när "anhöriggrupper" träffas: Äntligen någon att prata med! Barnen trivdes också ganska bra med varandra, även om de var lite blyga och dessutom i olika åldrar. Så det känns bra att ha andra att byta erfarenheter med.
Själva berättelserna var dock inte särskilt uppmuntrande. Speciellt den familj vars barn går på samma skola som vår F. Läraren är medveten om problemet, men saknar möjligheter att göra mera. Skolledningen inte intresserad. De sociala svårigheterna tas bara halvhjärtat i. Men nu är vi i alla fall två familjer på just den skolan. Vi ska leta upp de andra också, som finns där. Är man fler, så har man mera pondus.

Finns det hopp?

Grannen kom över och berättade om ett program som hon sett på UR om särbegåvade barn. Så det kanske stämmer, som professor Robert S Persson säger, att intresset och medvetenheten i Sverige börjar tillta. Det vore ju bra.

Enligt min research hittills vänder sig det som finns dock till större barn, cirka från och med 6e klass. Som Kunskapsskolan till exempel, vars inriktning inkluderar särbegåvade barn bättre.

Men det gör ju att det i alla fall finns folk med lite erfarenhet att vända sig till. Det låter hoppingivande. Så vi kanske ändå inte behöver flytta till Tyskland :-)

Var tacksam

Det är väl inget att gnälla över att ens barn är intelligenta?! Var tacksam i stället! - Det får man inte höra, för sån't säger man ju inte högt. Men man ser på folk att de tänker det.
Och självklart är vi tacksamma! Och jätteglada att vi har våra underbara, härliga ungar. Det handlar inte heller om att gnälla.

Det handlar om att känna sig otillräcklig, i stort sett hela tiden. Vi är ju inte tappade bakom vagnen direkt, men ändå har jag ofta svårt att på ett bra sätt svara på alla dessa frågor. Och det känns absolut inte kul att flera gånger i timmen behöva säga "jag vet inte", "jag kan inte det" och på det viset strypa barnens nyfikenhet.

En del saker går att slå upp tillsammans - halleluja för Wikipedia och andra uppslagsverk på nätet. Det underlättar mycket.

Men ändå bör skolan ta en större del av denna börda, svara på frågorna innan de ens uppstår, typ. Stilla nyfikenheten och utveckla den. Och det är skolan urdålig på. "Hur kan elitkunskaper värderas så lågt i det land, där Nobelpriset delas ut varje år?" ungefär så undrar professor Roland S Persson i Jönköping, och jag kan bara hålla med. I synnerhet som det inte är en helt liten grupp som är särbegåvade. Ungefär 2 procent av befolkningen har en IQ över 130. I en skola med 100 elever är det alltså 2 stycken, en elev i varannan klass. Nästan 10 procent (!) har en IQ över 120. Det är två elever i varje klass. Lika många flickor som pojkar.

Två elever i varje klass lämnas bara vind för våg. Jag läser i tidningen att skolskolket bland högstadie- och gymnasieelever frodas precis som förr. Hur många av ungdomarna som vägrar gå till skolan är särbegåvade "underachievers", alltså sådana som av ren leda inte orkar prestera i skolan? Det vore intressant att få reda på.

Ont i magen

"Mamma, jag har ont i magen!" Nuförtiden vet jag att, när F. säger så, då betyder det att det har varit bråk i skolan.

Det tog lång tid innan vi fattade det sambandet - trots att det ju är ganska typiskt. Vi gick till skolsköterskan, vi gick till barnläkaren för att kolla magen. Tog allergitester: ingenting. Pratade om mat, om godis: ingenting.
Det tog månader, ett par år, samtidigt som han traskade till sexårsverksamheten och senare till skolan och "ont i magen" återkom då och då. Efter ett tag började vi se mönstret. F. har ont i magen när det är bråk i skolan.

Han får inte vara med i detektivleken. Kvalar inte in till gänget som håller på med ditt och datt. Han tar det ganska coolt för det mesta. Sitter på biblioteket och läser, när man kommer och hämtar. Men ibland får han ont i magen. Det är när det går över gränsen, när han blir slagen.

Den här gången blev han påhoppat, nertryckt på marken, tagen strypgrepp på. Det är tredje gången bara i år. Förra gången slog en flicka knytnäven i ansiktet på honom.

Jag slås av två saker - dels hur brutal skolan verkar ha blivit. Kan inte minnas att vi slogs lika hårt. Dels att det oftast börjar med att F. säger något. Något, som någon annan uppfattar som utmanande. Att han har en idé - eller tycker att någon annans idé ar dum (jo, sånt kan han absolut säga, och på ganska provocerande sätt, han är ju ingen ängel, utan ett barn).

"Barn med särskild begåvning måste lära sig hantera att andra barn inte tänker som dem", läser jag i en av de många (tyska) böckerna. Det jobbar vi med, att inte säga saker på ett provocerande sätt. Men alla barn i skolan borde väl lära sig att man inte slår på folk, eller?

"Missförstånd", är lärarens standardanalys av bråken. Så vänder hon ryggen till och går.
Vi funderar på att anmäla honom till JuJutsu-kurs, en defensiv kampsport som går ut på att komma loss när någon angriper. Ska det behövas i dagens skola?

Forskningsläget

När jag googlar begreppen "särbegåvning", "särbegåvade barn" så får jag upp 5930 respektive 16900 träffar. På svenska.
När jag googlar samma på tyska får jag upp 203 000 respektive 219 000 träffar. Och på engelska ger sökordet "gifted children" 3 430 000 träffar för "gifted children programmes" plus ytterligare 1 790 000 träffar för "gifted children problems".

"Sverige är ett U-land i den här frågan", säger professor Roland S Persson från högskolan i Jönköping som jag har haft mejlkontakt med. Visserligen har intresset för frågan ökat under de senaste 20 åren som han har varit verksam i Sverige (han är från England). Men det är ändå fortfarande ett så pass segt arbetsområde för en akademiker att professorn själv är på väg härifrån. Han ska flytta till Tyskland, där både forskning och konkreta åtgärder har utvecklats mycket mer.

Jag har också slagits av tanken att flytta. Jag är ju ändå tyska från början. Och mina barn är ganska tvåspråkiga. När jag läser utredningar från tyska utbildningsdepartementet eller kulturdepartement i de olika delstaterna så finns det alltid tydliga råd till föräldrarna : 1. prata med läraren om han/hon också tycker att barnet är särbegåvad 2. gå till skolpsykologen, få det utrett 3. sedan finns olika stödformer - särskilda kurser utöver den vanliga undervisningen, särskilda klasser eller skolor. Därutöver finns det förstås stöd till föräldrarna i form av olika rådgivningar och samtalsgrupper.

När jag ringer Skolverket för att höra vilken hjälp man kan få i Sverige, så säger handläggaren med lite syrlig tonfall: "Tanken är att skolan ger den undervisning som barnen behöver."
Tack för det televerket!

Kampen börjar

Den här sidan ska följa min kamp för en bättre skola. Den kommer inte att bli lätt, det är jag klar över. Jag har tvekat länge, men nu måste det hända något.

Det handlar om mina barn.

De är något som i Sverige anses fult att vara: de är smarta. Smartare än andra barn, till och med smartare än en del vuxna.

Bara påståendet att ens barn är intelligenta utöver det vanliga är skamligt i landet jante. Så min man och jag, vi har försökt att inte skylta med det. Har bara lite försiktigt smygit in vår son i första klass redan vid sex års ålder, har bett fröken om lite extra uppgifter, har frågat, vad vi själva kan göra. Har suttit om kvällarna med mattelekar och nästan bor på Naturhistoriska Riksmuseet. Har förklarat vad saker och ting heter på engelska (svenska och tyska kan han redan). Har förklarat hur Internationella Valutafonden fungerar och vilka planeter som finns.

Men - det räcker inte. Vi orkar faktiskt inte göra hela jobbet själv. (I synnerhet som dottern, 4 år, har ungefär lika många frågor). Vi betalar ju ändå skatt som alla andra, för att våra barn ska få lära sig något i skolan.

Skolan är tråååååkig, säger F.

Och, vad mycket värre är, han har svårt att hitta kompisar.

Jag vill inte att mina barn ska bli UFOn. De måste få utmaningar precis där de är, och kamrater som förstår. För jag är helt hundra säker på att vi inte är ensamma. Det är bara ingen som talar om det här.

Om du känner igen dig, har ett barn som skulle behöva extra utmaningar i skolan, hör gärna av dig! Nu ska vi få igång något som hjälper dem.