Forskningsläget

När jag googlar begreppen "särbegåvning", "särbegåvade barn" så får jag upp 5930 respektive 16900 träffar. På svenska.
När jag googlar samma på tyska får jag upp 203 000 respektive 219 000 träffar. Och på engelska ger sökordet "gifted children" 3 430 000 träffar för "gifted children programmes" plus ytterligare 1 790 000 träffar för "gifted children problems".

"Sverige är ett U-land i den här frågan", säger professor Roland S Persson från högskolan i Jönköping som jag har haft mejlkontakt med. Visserligen har intresset för frågan ökat under de senaste 20 åren som han har varit verksam i Sverige (han är från England). Men det är ändå fortfarande ett så pass segt arbetsområde för en akademiker att professorn själv är på väg härifrån. Han ska flytta till Tyskland, där både forskning och konkreta åtgärder har utvecklats mycket mer.

Jag har också slagits av tanken att flytta. Jag är ju ändå tyska från början. Och mina barn är ganska tvåspråkiga. När jag läser utredningar från tyska utbildningsdepartementet eller kulturdepartement i de olika delstaterna så finns det alltid tydliga råd till föräldrarna : 1. prata med läraren om han/hon också tycker att barnet är särbegåvad 2. gå till skolpsykologen, få det utrett 3. sedan finns olika stödformer - särskilda kurser utöver den vanliga undervisningen, särskilda klasser eller skolor. Därutöver finns det förstås stöd till föräldrarna i form av olika rådgivningar och samtalsgrupper.

När jag ringer Skolverket för att höra vilken hjälp man kan få i Sverige, så säger handläggaren med lite syrlig tonfall: "Tanken är att skolan ger den undervisning som barnen behöver."
Tack för det televerket!