Första mötet med en grupp föräldrar och barn som är i samma situation som vi. Det låter rent löjligt, men det kändes precis som man alltid hör när "anhöriggrupper" träffas: Äntligen någon att prata med! Barnen trivdes också ganska bra med varandra, även om de var lite blyga och dessutom i olika åldrar. Så det känns bra att ha andra att byta erfarenheter med.
Själva berättelserna var dock inte särskilt uppmuntrande. Speciellt den familj vars barn går på samma skola som vår F. Läraren är medveten om problemet, men saknar möjligheter att göra mera. Skolledningen inte intresserad. De sociala svårigheterna tas bara halvhjärtat i. Men nu är vi i alla fall två familjer på just den skolan. Vi ska leta upp de andra också, som finns där. Är man fler, så har man mera pondus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar