fredag 8 februari 2013

Det händer saker

När man läser om särbegåvade barn, so handlar det oftsast om barn som nästan är ungdomar. OM någon bryr sig, så är det 14-åringar som läser gymnasiekurser som man pratar om. Så är det även i andra länder och även om det allmänna intresse och den allmänna acceptansen för särbegåvning är högre där.
Det är kanske det som är anledningen till att vår son, som hunnit bli 10 och ett halvt år, plötsligt "börjar synas". Häromdagen hade vi utvecklingssamtal i Tyska Skolan, där han går, och läraren undrade om vi hade funderat på att låta honom hoppa över en klass - skicka honom direkt från 5an till 7an. "Om vi hade bott i Tyskland hade jag föreslagit elitgymnasium", sade läraren. Vi måste ha sett ut som frågetecken. Varför plötsligt nu? Detta var bekräftelsen som vi väntat på under hela grundskoletiden - vi har ju sett det här hela tiden. Men varför ser skolan det nu? Plötsligt? Jag har inte frågat än, men jag kanske gör det.
I sak har vi för länge sedan bestämt att vi inte låter honom hoppa. Redan som det är nu ser tjejerna i klassen ut som nästan vuxna, medan killarna (inklusive vår telning) ser ut och beter sig socialt som barn. Den skillnaden skulle bara öka och han skulle vara den som blir lidande - i värsta fall mobbat. Så det gör vi inte. Vi får fundera på vad vi ska göra i stället. Men för första gången funderar vi med skolan, och inte mot den, och det känns bra. Jugend Forscht är ett förslag, som sonen var eld och lågor för när han hörde talas om. I synnerhet som - och här kommer den andra stora händelsen in - han har äntligen hittat en likasinnad. In kompis. Och - som att vänta var - den kompisen fanns inte all långt borta. Han gick i parallelklassen, hela grundskoletiden (helt enligt statistiken att i varje klass finns en till två särbegåvade). Nu sammanställdes klasserna på nytt och killarna hamnade i samma klass. Nuförtiden i samma bänk. Och i samma lägenhet med samma lekar på eftermiddagen. Det är en fröjd att höra dem rumstera uppe på sonens rum, när de leker. Lugnet! Så vi är på rätt spår nu.

fredag 19 augusti 2011

Intuition

Jag kommer inte ens ihåg hur vi kom in på det häromkvällen, men plötsligt var frågan runt bordet: hur mycket är 1,5 tredjedelar? Maken och jag började räkna med gemensamma nämnare och saker - då säger sonen (nio år precis): 1/2.
Han kunde inte riktigt förklara varför, bara att den där halva tredjedelen ju liksaom låg mellan en tredjedel och två tredjedelar eller nåt. Jag är fortfarande paff.

fredag 6 maj 2011

Luften gick ur

Det har nästan gått ett år sedan vi bestämde oss att göra ingenting. Att vänta och se hur saker och ting ska utvecklas. Till exempel i sonens skola. Det kändes som att det inte hjälpte att ligga på, som att F bara går "i baklås" av att vi vuxna försöker göra livet intressant för honom. Resultatet är så där. Han har nästan helt dragit sig tillbaka från sina skolkamrater, speciellt pojkarna. Så fort skolan är slut går han hem - eller till mitt jobb, där han sitter hela eftermiddagarna och läser. Fritids är ingenting för honom, där finns ingen att leka med. Han läser och läser och verkar rätt nöjd faktiskt. Det är skönt. Synd är bara att han också helt har släppt intresset för skolan. Betygen är ok, han gör slarvfel, han struntar i undervisningen, berättar för mig hur han sitter och experimenterar med hur man på ett bra sätt kan "halvlyssna", ungefär som att sova, men att vakna till lagom till att resultatet på uppgiften meddelas - som han antagligen redan har fyllt i rätt. Det känns så trist att veta att han har tråkigt hela dagarna. Men vad göra?
Ett tag var vi inne på att starta en egen skola. Men vem ska orka med det? Och dessutom är det nog kanske inte bra heller när de egna föräldrarna är de som håller i skolan.
Vi väntar skolåret ut och en bit in i nästa. Sedan ser vi vidare. Till hösten börjar dottern skolan. Vi vill se om det blir samma resa för henne eller om hon hanterar ledan på ett annat sätt, som kanske inspirerar sonen. Om hon tar emot erbjudanden om extra utmaningar - som pianolektioner eller konstkurser - så kanske han hänger på? Just nu hoppas vi.

måndag 30 augusti 2010

Hösten

Skolan har börjat igen. En lång och fri sommar är över,en sommar då sonen har läst volymerna 1-4 i Harry Potter-serien,då barnen har pysslat otaliga konstruktioner - däribland en lådbil med riktig motor (dock med pappas hjälp), då de har lärt sig de första orden på franska - när vi var nere på semestern, då vi föräldrar har haft tid att svara på alla frågorna. Nu ska tvångströjan på igen. Så känns det, när jag tänker på Fs skola. Redan har svenska-fröken hunnit förbjuda läsning under lektionstimmen. F hade sin HP-bok framme på bordet för att ha något att göra när han har gjort den ställda uppgiften och även tilläggsuppgiften. Men nej - då ska man sitta stilla i sin bänk och - göra ingenting. Jag blir så arg! Att förbjuda en 8-årig pojke att läsa skönlitteratur, det är ju nästan kriminellt i dessa dagar, när knappt någon pojke vill läsa någonting alls. Man blir så matt. Det är på så basic nivå man måste börja.

torsdag 22 april 2010

Kreativa lösningar

När jag pratar med mina syskon (jag har fyra stycken, alla äldre än jag) om våra erfarenheter med skolan, så börjar plötsligt alla berätta om egna minnen. Min syster, som är äldst, berättar att hon fick räkna sexornas mattetal när hon gick i trean, eftersom hennes mattefröken råkade undervisa i 6an också. Fast därefter var det inga lärare som var lika flexibla, så i tionde klass ville min syster hoppa av skolan, eftersom hon var så uttråkad. Den yngsta brorsan berättar att han tog egna initiativ vid sidan av skolan. Som tioåring gick han ABF-kurser i franska - på kvällstid, vilket mina föräldrar tillät. Där satt han, tioårig kille, bland medelålders tanter, och övade på subjonctif. Dessutom såg vår mamma till att vi barn gick kurser i att skriva på maskin. Det var faktiskt en lysande idé som i dagens datortidevarv skyddade oss alla från ryggproblem och musarm. Min äldsta bror fick hoppa över en klass - tvåan - vilket inte var någon succé i längden. Han kom aldrig riktigt in i klassgemenskapen med de äldre barnen. Så när hans egen son behövde mer utmaning, så fick han inte hoppa. I stället råkade de ha en granne som var biologiprofessor - och barnlös. Min brors pojke fick hjälpa henne att omvandla hennes trädgård till biotop och samla på ekologiskt intressanta växter och smådjur. Ack - om vi hade en sån granne! Vi får hitta på något eget istället.

onsdag 21 april 2010

De "drabbade"

Första mötet med en grupp föräldrar och barn som är i samma situation som vi. Det låter rent löjligt, men det kändes precis som man alltid hör när "anhöriggrupper" träffas: Äntligen någon att prata med! Barnen trivdes också ganska bra med varandra, även om de var lite blyga och dessutom i olika åldrar. Så det känns bra att ha andra att byta erfarenheter med.
Själva berättelserna var dock inte särskilt uppmuntrande. Speciellt den familj vars barn går på samma skola som vår F. Läraren är medveten om problemet, men saknar möjligheter att göra mera. Skolledningen inte intresserad. De sociala svårigheterna tas bara halvhjärtat i. Men nu är vi i alla fall två familjer på just den skolan. Vi ska leta upp de andra också, som finns där. Är man fler, så har man mera pondus.

fredag 19 mars 2010

Finns det hopp?

Grannen kom över och berättade om ett program som hon sett på UR om särbegåvade barn. Så det kanske stämmer, som professor Robert S Persson säger, att intresset och medvetenheten i Sverige börjar tillta. Det vore ju bra.

Enligt min research hittills vänder sig det som finns dock till större barn, cirka från och med 6e klass. Som Kunskapsskolan till exempel, vars inriktning inkluderar särbegåvade barn bättre.

Men det gör ju att det i alla fall finns folk med lite erfarenhet att vända sig till. Det låter hoppingivande. Så vi kanske ändå inte behöver flytta till Tyskland :-)