Ont i magen

"Mamma, jag har ont i magen!" Nuförtiden vet jag att, när F. säger så, då betyder det att det har varit bråk i skolan.

Det tog lång tid innan vi fattade det sambandet - trots att det ju är ganska typiskt. Vi gick till skolsköterskan, vi gick till barnläkaren för att kolla magen. Tog allergitester: ingenting. Pratade om mat, om godis: ingenting.
Det tog månader, ett par år, samtidigt som han traskade till sexårsverksamheten och senare till skolan och "ont i magen" återkom då och då. Efter ett tag började vi se mönstret. F. har ont i magen när det är bråk i skolan.

Han får inte vara med i detektivleken. Kvalar inte in till gänget som håller på med ditt och datt. Han tar det ganska coolt för det mesta. Sitter på biblioteket och läser, när man kommer och hämtar. Men ibland får han ont i magen. Det är när det går över gränsen, när han blir slagen.

Den här gången blev han påhoppat, nertryckt på marken, tagen strypgrepp på. Det är tredje gången bara i år. Förra gången slog en flicka knytnäven i ansiktet på honom.

Jag slås av två saker - dels hur brutal skolan verkar ha blivit. Kan inte minnas att vi slogs lika hårt. Dels att det oftast börjar med att F. säger något. Något, som någon annan uppfattar som utmanande. Att han har en idé - eller tycker att någon annans idé ar dum (jo, sånt kan han absolut säga, och på ganska provocerande sätt, han är ju ingen ängel, utan ett barn).

"Barn med särskild begåvning måste lära sig hantera att andra barn inte tänker som dem", läser jag i en av de många (tyska) böckerna. Det jobbar vi med, att inte säga saker på ett provocerande sätt. Men alla barn i skolan borde väl lära sig att man inte slår på folk, eller?

"Missförstånd", är lärarens standardanalys av bråken. Så vänder hon ryggen till och går.
Vi funderar på att anmäla honom till JuJutsu-kurs, en defensiv kampsport som går ut på att komma loss när någon angriper. Ska det behövas i dagens skola?