Luften gick ur

Det har nästan gått ett år sedan vi bestämde oss att göra ingenting. Att vänta och se hur saker och ting ska utvecklas. Till exempel i sonens skola. Det kändes som att det inte hjälpte att ligga på, som att F bara går "i baklås" av att vi vuxna försöker göra livet intressant för honom. Resultatet är så där. Han har nästan helt dragit sig tillbaka från sina skolkamrater, speciellt pojkarna. Så fort skolan är slut går han hem - eller till mitt jobb, där han sitter hela eftermiddagarna och läser. Fritids är ingenting för honom, där finns ingen att leka med. Han läser och läser och verkar rätt nöjd faktiskt. Det är skönt. Synd är bara att han också helt har släppt intresset för skolan. Betygen är ok, han gör slarvfel, han struntar i undervisningen, berättar för mig hur han sitter och experimenterar med hur man på ett bra sätt kan "halvlyssna", ungefär som att sova, men att vakna till lagom till att resultatet på uppgiften meddelas - som han antagligen redan har fyllt i rätt. Det känns så trist att veta att han har tråkigt hela dagarna. Men vad göra?
Ett tag var vi inne på att starta en egen skola. Men vem ska orka med det? Och dessutom är det nog kanske inte bra heller när de egna föräldrarna är de som håller i skolan.
Vi väntar skolåret ut och en bit in i nästa. Sedan ser vi vidare. Till hösten börjar dottern skolan. Vi vill se om det blir samma resa för henne eller om hon hanterar ledan på ett annat sätt, som kanske inspirerar sonen. Om hon tar emot erbjudanden om extra utmaningar - som pianolektioner eller konstkurser - så kanske han hänger på? Just nu hoppas vi.